Nyheter

rsz dn artikel bild prastDen 10 augusti

DN Debatt. "Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp"

Ett viktigt inlägg i debatten om en av vår tids stora utmaningar.
En gemensam artikel undertecknad av representanter för Katolska kyrkan, Svenska kyrkan, Stockholms judiska församling, Sveriges imamråd och Sveriges muslimska råd.


DN Debatt
"Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp"
PUBLICERAD 2016-08-08

Det brutala mordet på den katolske prästen Jacques Hamel har gett terrorn på europeisk mark ett nytt ansikte. Att en präst avrättas vid altaret har särskild symbolkraft. Det är inte första gången i historien sådant sker och vi vet att kyrkor, synagogor, moskéer och andra helgedomar på många platser i världen är utsatta för våldsdåd.
Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud. Likväl väcker ett våldsdåd utfört i ett Guds hus särskilda känslor av vrede, förvirring och rädsla. Finns det inga som helst gränser för barbariet? Hur skyddar vi oss om inte ens heliga platser är fredade längre?

Terrorhandlingar i religionens namn är avskyvärda och ska fördömas. Brott i Guds namn är ett mörkt stråk i världsreligionernas historia. Som ledare inom judendom, kristendom och islam tar vi starkt avstånd från allt religiöst motiverat våld. Vi vill lyfta fram tro, kunskap och kultur som motkrafter.
Terrorns orsaker är komplexa, men det är typiskt för all terror att den försöker dra stöd från heliga texter och/eller politiska respektive ideologiska doktriner. Terrorhandlingar som utförs i islams namn vanhedrar religionen. Terrorismens orsaker är dock mer omfattande och beror på allt från geopolitiska faktorer i historia och nutid, som kolonialism och vapenhandel, till värderingskrockar, växande sociala klyftor och psykisk ohälsa.
Därför är det i dessa tider viktigt att påminna sig om att generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp vore ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan. I Europa har judar, kristna och muslimer levt som goda grannar förr, vilket de gör än i dag. Varken terror eller religionsfobier ska tillåtas rasera detta och så osämja mellan oss.

Våld i religiösa skrifter?
Men visst är det väl så att det finns sådant i Koranen som uppmanar till våld, frågar sig många. Ja, det finns ställen som kan uppfattas så, särskilt när de rycks ur sitt historiska sammanhang. Till exempel kan sura 2:191 läsas som att den uppmanar direkt till att mörda alla som inte bekänner sig till islam: "Döda dem ..." Och den kanske i detta sammanhang oftast citerade Koranversen är sura 8:12 "Låt nu svärden vina över deras huvuden och händer!"

Å andra sidan börjar varje sura med hänvisning till Guds barmhärtighet. Sura 2:256 betonar i motsats till nyss nämnda: "Tvång ska inte förekomma i trosfrågor" och sura 5:32 säger att om man dödar en oskyldig människa är det som att döda hela mänskligheten – ett citat av många som Koranen delar med den judiska skriftsamlingen Talmud.

Kristna vet inte alltid att det även i Bibeln finns passager där Gud framstår som allt annat än barmhärtig utan som småsint, snarstucken, våldsam. Jesus talar om att han inte har kommit med fred utan med svärd (Matteus 10:34) – en vers som också den, om den tas bokstavligt, uppmanar och legitimerar våld.
Å andra sidan finns betydligt fler delar i de heliga skrifterna som belyser Guds barmhärtighet och kärlek. Judar och kristna framhäver det (tre)dubbla kärleksbudet som centralt: "Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv". I sitt öppna brev till kristna ledare "A common word between us and you" (2007) betonar ett stort antal muslimska lärde just gemenskapen kring kärleksbudet.
Man kan utnyttja olika suror och Bibelverser för att försöka legitimera i stort sett allt från heligt krig till pacifism – utan att för den sakens skull ha förstått det minsta av Bibelns eller Koranens budskap. Judisk, kristen och muslimsk teologi är medveten om att våra heliga skrifter måste ses i sina historiska sammanhang och tolkas. Tyngden av olika textdelar och vad som anses vara den mest adekvata tolkningen varierar. Det har att göra med den aktuella kontexten och olika tolkningstraditioner. I alla tre religioner förekommer både ordagrann och symbolisk tolkning samt tolkningar som förespråkar direkt tillämpning på politik och lagstiftning och sådana som förnekar varje relevans för lagstiftningen. Tolkningar av det slaget är inget modernt påfund utan har alltid funnits. Det som har tillkommit på senare tid är vetenskapliga tolkningsmetoder.

Samma Gud?
Terrorism i islams namn slår tillbaka på islams anseende. "Jag lämnar kyrkan om ni inte tydligt tar avstånd från Allah", får kristna ledare höra i dessa tider. Eller så är det Allah och Gud som ställs emot varandra som svart och vitt. Sanningen är att det finns både närhet och skillnad mellan judendom, kristendom och islam. Närheten utgörs för det första av att Allah är det arabiska namnet för Gud. Arabisktalande judar och kristna kallar Gud för Allah, precis som fransktalande för Dieu, eller finsktalande för Jumala. För det andra är gudstron i alla tre religioner förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.
Skillnaderna blir som tydligast när det blir tal om Jesus. Jesus var förstås jude, vilket kristna ibland har glömt eller förnekat. En muslim har tillsammans med Koranen stor respekt för Jesus som en av de viktigaste profeterna. Men Jesus som Guds son och världens frälsare och Gud som treenig, är det bara kristna som tror på.

Goda strategier
Rädsla och aggression är dåliga rådgivare. En situation där hets utges för realism och samverkan för naivitet är kontraproduktiv. Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ.
Religionsmöten och intelligenta samtal om religion behöver vi lika självklart som en utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet.
Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning. Den berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner och leder till den intelligenta religionskritikens förfall. Inte heller är den fullständiga sekulariseringen (sekularism) en lösning. Politiskt eller ideologiskt motiverad terrorism och sekulära diktaturer har funnits i många skepnader och finns än i dag. Existentiella våndor hör till det mänskliga livet. De relaterar till de religiösa frågorna likaväl som värdegrunden i en modern demokrati gör. En sekulär stat kan och ska garantera religionsfriheten. Samtidigt måste den frihetliga, sekulära staten veta att den lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera. Den berövar sig själv sin frihetlighet om den företräder ett sekulärt totalitetsanspråk.

Ett stort ansvar vilar inte bara på politikerna utan på oss alla som individer och medborgare. Vi undertecknare vill samverka om ansvaret för tro, kunskap och kultur som en motkraft till det som splittrar och river sönder mänskligt och medmänskligt liv.

Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift
Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan
Mahmoud Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd
Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska råd
Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling

http://www.dn.se/debatt/odesdigert-mota-terrorhot-med-upprop-till-kulturkamp/

Följ oss på Facebook